Naturens grafik

Ingen slår naturens förmåga att skapa mönster. Ingen!

Botanik i keramik

Det har varit populärt med botaniska bilder i inredningen ett tag, men då som illustrationer på gamla skoplanscher eller inramade bilder från gamla floror. Jag kör en annan variant på dass i stugan, i keramik. Förra året hittade jag nämligen nästan varje gång jag var på loppis en botanisk keramiktavla av signaturen DZ, Dagny Zachrisson. Jag insåg att det skulle kunna bli en liten samling och jag tycker faktiskt att de är riktigt fina. De förgyller stunden där inne, om man säger så. Det konstiga är att nu har jag inte hittat någon sedan förra sommaren. Betyder det att de är ovanliga rariteter eller helt enkelt att de har blivit mer populära?

Har du sett Motala har du sett världen!

Det här blir det sista inlägget från Motala för den här gången. Som sagt, min uppväxtort som jag lämnade i tjugoårsåldern för att uppleva något annat i världen. Då tyckte jag det var en trist och inskränkt småstad. Nu tycker jag att det är den finaste staden som finns, nästan. I alla fall i maj månad. Motala påminner på många sätt om min nuvarande hemort, Malmö. Det är något med mentaliteten. Jag stöter då och då på flera gamla Motalabor som liksom jag har rotat mig där. Kanske just för att det kändes hemtamt, men större, lite mer spännande och lite närmare den så kallade kontinenten som alla pratar om, men som man sällan åker till ändå. I Malmö finns det ett ordstäv som lyder "Har du sett Malmö har du sett världen", fast på Malmöitiska då... Jag tror att min pappa skulle kunna säga detsamma om Motala. Han är en inbiten Motalabo med stark kärlek till bygden. Varför åka därifrån?  För min del var jag tvungen att ta mig därifrån för att förstå och inse det. I Motala finns det mesta.
Ser ni likheterna? Med lite god vilja...?

Eiffeltornet, Paris, Frankrike

Stratford upon Avon, England

Brooklyn, New York, USA

Dalarna, Sverige

Toscana, Italien

Tallinn, Estland

Här är i alla fall en campare som verkar ha förstått det!

Vägen till Cici

När jag var åtta år träffade jag världens bästa och snällaste kompis, Cici. Vi lekte nog varje dag, utom när jag var på semester, hon var på semester, när vi var sjuka eller när det var julafton. Ända till den dag hon flyttade från stan då vi var tretton. En stor sorg, men då började vi skriva brev till varandra istället och nu bor vi ganska nära varandra igen, så cirkeln är sluten eller slutet gott allting gott, om man vill se det så. Det här inlägget är till dig, Cici. Jag tänkte att det kunde vara roligt för dig att se hur vägen mellan oss ser ut idag...

Fatta hur många gånger vi cyklade och gick upp- och nerför den här lilla backen? Jag trodde att jag kunde vägen i sömnen och vid ett tillfälle fick jag för mig att cykla och blunda. Det slutade med att jag kraschade in i den där häcken och slog upp armbågen.

Och så in på stigen som gick utanför gubben Petterssons hus. Han såg det som en förlängning av sin trädgård, för en gång låg det nubb på stigen. Det var nog han som inte ville att vi skulle cykla där. Han var väl trött på vårt "rännande" fram och tillbaka.

Framme vid stora vägen. Titta till vänster... ingen bil..
I det gula huset bodde Marie och Björn som ofta ville leka med oss, men jag kommer mest ihåg att jag lekte med dem när du var på semester. Marie sa att det fanns slemklumpar i filmjölk, så det åt jag nog inte på tio år efter det.

Titta till höger...  ingen bil...

Titta till vänster... och så rakt över till stigen på andra sidan. Jag lovar, det är vi som har trampat upp den.

Sedan ner på Rödkällargatan och in på nästa stig...

... Lailastigen, som tant Ulla kallade den efter min mamma. Ulla tog alltid den här vägen när mamma skulle lägga håret på henne, därav namnet. Här fick man lyfta benen rakt ut när man cyklade, för mitt på stigen växte det en massa brännässlor.

Snart ute på andra sidan. En knyck till vänster...

... så är vi snart hemma hos dig, Cici. Inga lekredskap i dungen längre, där vi hängde ibland när vi var tvungna att vara ute och leka. Jag kommer ihåg en solig vårvinterdag när vi hjälpte snön att smälta och skrapade ner all snö och is i dagvattenbrunnen på gatan, bara för att dagen därpå inse att det var ogjort arbete.

Framme! Lite ombyggt, men fortfarande igenkännligt. Tänk så mycket roligt vi hade och så många fina minnen jag har tack vare dig. Jag är så glad över att du ville bli min vän och för att du fortfarande är det efter trettiosju år!

Bondebacka

En stor del av mitt liv i Motala har kretsat kring ett naturområde som heter Bondebacka. Mer eller mindre allt som skedde i min uppväxt är förknippat med den här platsen.

Egentligen är det en gammal gård som ligger på en höjd och det är här som radiomasterna står, eller Eiffeltornen, som jag alltid tänkte när jag var liten.  Jag kunde inte se någon skillnad. "Stockholm - Motala".

Här är första platsen runt Bondebacka som jag bodde på, Kråkrisvägen, på bottenvåningen med utsikt mot skogen. Här bodde jag mellan jag var 2-4 år och visste redan då att det fanns skyddsrum insprängda i marken och ett helt militärsjukhus  i en röd barack om det skulle bli krig. Det kändes både spännande och tryggt...

... och jag minns så väl att jag plockade vitsippor i vårsolen med mamma och just då kände jag mig inte alls rädd för ligan som enligt ryktet fångade in småbarn och brände naglarna på dem...

... och att vi var ute i skymningen med kikare och spanade på ugglor med "Tant Gunilla" som nog bara var knappt 30 år gammal, men var "tant" ändå, och vattentornets skugga och ekarnas armar var väldigt spöklika, men det var så spännande. Och alla springrundor på gympan och svampexkursioner på biologin...

... och så hembygdsgården som min pappas moster förestod. Där firade vi alltid midsommar och där fanns en kryddträdgård...

... och sedan när jag blev äldre och hade flyttat till villa på andra sidan Bondebacka och skulle cykla hem från min kompis Emilie, då kände jag mig alltid lite lättad när jag såg radiomuseet där framme, för då blev det öppen mark. Vem kunde vara säker på att den där ligan inte fanns ändå...

... och när min kompis Cici och jag alltid hittade på en massa spännande saker på väg till och från skolan och det ibland tog flera timmar för oss att gå hem på villagatorna nedanför Bondebacka...

... och det här redan då förfallna huset spelade en extremt stor roll i vår fantasivärld. Varje morgon såg vi zick-zackskoavtryck i snön utanför dörren och en svag ljusstrimma som växte till en enormt invecklad mysteriehistoria som sysselsatte oss i veckor...

... och de sista åren, då gick jag på den här gymnasieskolan som också är belägen i kanten av Bondebacka. Härifrån har jag givetvis också många minnen och det var med lite ångest som jag närmade mig ingången till min skåpskorridor i solgasset...

... och mycket riktigt, det var lika mörkt och ogästvänligt som då. Jag minns att dagsljuset knappt nådde in till mitt skåp mitt i korridoren. Tur att det fanns ett både öppet, lummigt, mystiskt och fantastiskt område runt omkring som bjöd upp till lek och fantasi.

Båthuset

Jag har varit i min hemstad Motala några dagar och förlorat mig i min barndom. Jag var också vid mina föräldrars lilla båthus nere vid Strömmen. För mig är den här lummiga platsen symbolisk, för både mamma och pappa är födda bara några hundra meter härifrån. På den tiden visste de inget om varandra. Mamma flyttade snart, men pappas familj höll sig kvar på den här sidan Strömmen i Vinnerstad socken.
Båthuset är bara några år gammalt, men genom livet har jag hört väldigt många historier om den här platsen från förr i tiden. Då fanns här en textilfabrik som förorenade vattnet i olika nyanser, kvinnor som klappade tvätt och hundratals lekande barn som bodde i de trånga bostäderna på andra sidan, "raden", vars föräldrars stora skräck säkert var att förlora något av dem i strömvirvlarna när alla turbiner i kraftverket gick för fullt. Det hände.
Det är svårt att förstå nu, när här är en idyll för fiskare och livsnjutare.

Lockbete

Ibland måste man ta till lite mer spektakulära metoder för att få tonåringar att hjälpa till med trädgårdsarbete. Det blir genast mer intressant om man får ta med sig sågen upp i ett träd och balansera på lite högre höjd. Men det är inte garanterat att det hjälper på alla. En del föredrar att ligga och titta på från hängmattan ändå...

Högsby

Vår stuga ligger i Högsby kommun, en av Sveriges minsta. Det är till Högsby vi åker för att köpa världens godaste limpa och för att göra en tur till Röda Korset när loppislängtan blir för stor. Eftersom Jonas pappa bosatte sig här efter sin pensionering har vi sett hur orten har förändrats under en tjugoårsperiod. Det känns lite sorgligt. Storgatan, som en gång i tiden var stadens hjärta består idag av två blomsteraffärer, två begravningsbyråer, några loppisar och en dammig, solblekt möbelaffär. Många skyltfönster gapar tomma och övriga verksamheter har inte riktigt hängt med sin tid. Men gillar du jakt och fiske, skog och mark, svamp och bär och inte bryr dig så mycket om uteliv och trender, då kanske Högsby är att rekommendera. Du kan i alla fall hitta väldigt fina hus till billig penning och ett annat liv eller i alla fall ett alternativ.

Storgatan slingrar sig fram högt uppe på en ås. Här är det småskalighet och ljusa färger som gäller. 

Wickbergs bakar världens godaste limpor och Smålandsgömmor, en kaka med extra allt. Kungen åker ända från Solliden på Öland för att köpa limpor här, säger Jonas. Jag tvivlar, men kunglig hovleverantör är de allt.

Många hus på Storgatan har potential eller är redan riktigt fina.

Det är mycket lantbruksfokus här som ni ser och väldigt trist skyltning.

Utsikten över Emådalen får man på köpet.

På Röda Korset är det ordning och reda, mycket rosa och många dukar till salu. Jag kan riktigt se alla kaffekoppar som under årens lopp har dukats fram på dem.

På den här redaktionen inledde Håkan Juholt sin karriär. Undrar om han hamrade på den där skrivmaskinen?

Det är inga problem att hitta bostad mitt i centrum i alla fall, desto svårare med jobb tyvärr.

Tuppfäktning

Det skulle vara trevligt att ha några höns, funderade jag, men insåg ganska snabbt att jag redan har tre. När vi kommer till landet är det nämligen alltid traditionsenlig "tuppfäktning".

Först bröstar de upp sig lite mot varandra.

Sedan tar mellantuppen kommandot som sig bör om man går efter storlek.

Oj, nu har stortuppen gett sig in i leken för att sätta sin kycklingar på plats.

Men vad händer? Lilltuppen och Mellantuppen samarbetar och jagar iväg Stortuppen.

Bättre fly än illa fäkta, verkar han resonera.

Då passar Lilltuppen på att sätta foten i ryggen på Mellantuppen. Det är nu det börjar på riktigt... Sluta!!!!!!!!, kacklar hönsmamman.