Tranorna flög förbi

I morse låg dimman tät och mistluren tjöt över Öresund, men man kunde ändå ana solens strålar bakom dimridåerna. Det lättade på och solen har visat sig, men inte direkt värmt. Det är fortfarande kyligt i luften och jag har lite järnsmak i munnen. Jag brukar få det när jag är på väg att bli sjuk.
Det kanske inte blir bättre av att jag springer ut och in, utan jacka och riktiga skor. Ibland är jag som ett litet barn. Jag är trotsig mot mig själv.
Jonas har bestämt sig för att vintern ska vara slut. Han hängde ut vinterkläderna för vädring innan de ska in i garderoben.
Jag tvekar, även blommorna tvekar. De är försiktiga i år. Trädgården är inte städad, allt är rufsigt, lite kvarglömt. Jag tycker det är vackert, vackrare än när allt är perfekt. De torra löven skyddar mot solens strålar och nattens frost. Även små vårblommor behöver ett värmande täcke.
Jag planterar om en gammal, trött inneväxt. Känns som en symbolisk handling. Jag gillar att plantera om, ge en andra chans.
Tranorna flög förbi, det är ett gott tecken.