Det förlösande skrattet i natten

Igår var jag på riktigt uselt humör, så där uselt så att jag inte kunde dölja det. Inte ens när vi hade Jonas systerdotter med familj på eftermiddagsfika kunde jag behärska mig. Jag var på krigsstigen och det var fel på allt. Vädret var precis som jag, surt! Det regnade mest hela dagen och jag som hade planerat att Jonas och jag skulle in till Malmöfestivalen för att lyssna på Mando Diao senare på kvällen. Jaha, då skulle det väl inte bli något av det heller. Allt var skit. Men både vädret och jag tog mig i kragen. Med gummistövlarna på och regnkappa i cykelkorgen trotsade jag vädergudarna. Det hjälpte. Molnen skingrade sig och vi fick en riktigt fin kväll. På vägen hem kunde man till och med höra mig skratta (inte rått), när maken fick sparka sig fram på sin cykel i natten. Hans cykelkedja gick nämligen av och det såg för roligt ut när han stötte sig fram med hjälp av högerfoten. Musiken, alla människor och skrattet var nog förlösande, för sedan drog jag honom och hans cykel lätt efter min de sista kilometrarna hem. Slutet gott... på den dagen i alla fall.