I morgon kommer jag att genomgå mitt livs första operation, förhoppningsvis också den sista. Det är ett rutiningrepp för läkaren, men inte för mig. Ändå känner jag mig ganska trygg. Det är klart att jag kommer krama mina nära och kära lite extra i morgonbitti. Så är det, men jag känner mig inte så sentimental över den del som ska lämna min kropp. Inte nu, men det kanske kommer efteråt. Jag kommer att vara sjukskriven i tre veckor och de senaste tre veckorna känns det som att jag har jobbat dubbelt för att kunna vara hemma och vila i lugn och ro. Det var nog inte så smart. Men idag har jag tagit det lugnt, gjort allt i snigelfart för att kompensera lite grann och för att reflektera. På sjukhuset råder liksom en egen tid och egna lagar, man blir slussad hit och dit för provtagning och samtal och man förstår först inte riktigt hur allt hänger ihop, men sedan på något sätt måste man lita på att de vet vad de gör, släppa kontrollen, bara bli omhändertagen...
 |
| De är smarta, försöker få en att tro att man ska på trevligheter... |
 |
| ... men i väntrummet är det som vanligt, med en flera år gamla Hemmets Journal som någon annan patient lämnat kvar efter sin operation. |
 |
| Men jag tog faktiskt en kopp kaffe mellan två av läkarsamtalen och såg hur de nyblivna papporna bar sina små bebisar ut i bilen och hur de nyförlösta mammorna vaggade bakom dem. Och jag såg att de var så unga. Bara några år äldre än min äldste son och man blir så varse om att på sjukhuset finns hela livet, både början och slutet, och så mitt eget, mitt emellan. |
 |
| Jag plockade en kastanj att ha i jackfickan. Jag brukar ha det på hösten. Jag sätter ned handen och känner på den emellanåt, för det är liksom lite lugnande. |
 |
| Idag såg jag hösten, på riktigt... |
