Snabbvisit i Stockholm

Igår var jag på ett möte i Stockholm. Det händer då och då, och varje gång jag är där tänker jag: - Nästa gång ska jag åka upp en dag tidigare eller stanna en dag längre, så att jag kan hälsa på vänner och bara njuta av staden. Men det blir liksom aldrig av att jag tar mig den tiden. Det blir istället korta intryck och små bitar, igår blev det bara en promenad längs med Kungsgatan i princip.

Jag såg att i nästa vecka öppnar Kartbutiken i ny lokal på en angränsande gata. En butik med bara kartor, det kan nog bara finnas i huvudstaden. Jag tycker mig ha lagt märke till att kartor varit en trend ett bra tag, mest som inredningsdetalj, men det är lite konstigt att vurmen är så stor just nu. För i princip har vi inget behöv av papperskartor längre när så många har GPS i både bilen och mobilen och hela världen finns kartlagd på google, ett sök bort. Kanske är det just därför.

Novemberutflykt till Höganäs

Den här veckan har varit alldeles för stressig, både på jobbet och här hemma. Allt snurrar så fort och jag kan inte påstå att jag mår så himla bra av det. Därför var det så skönt att bryta mönstret och åka iväg på en liten utflykt med goda vänner, bara så där. Målet var Saluhallen i Höganäs, men vi var öppna för allt som eventuellt kom i vår väg.

Som en liten julmarknad i Görslöv med fiskdamm till småbarnen, lotterier, tomtar och hembakat.

Vackra färger på lina...

... och havtornsmarmelad som smakade gott till kvällens hembakade knäckebröd med grönmögelost.

I Höganäs hittade vi den här charmiga Röda Korset-butiken...

... som såg ut så här när man klev in...

Här var det också jul och jag köpte två superfina ylleplädar för 40 kronor styck. Kanske för att jag frös, det var kallt.

Så kom vi då till målet, Saluhallen i Höganäs, där vi åt en god lunch och var imponerade av den fina lokalen...

... och den lilla saluhallen där de hade lagt upp alla varor så vackert...

Vi njöt av färgprakten i grönsaksdisken.

På hemvägen stannade vi till på Råå.

Här är en av plädarna som jag köpte.

Idag har jag städat och förberett lite inför nästa helg, då lille sonen fyller 15 år. Det blev lite försmak av jul.

Så fint

I veckan hade jag förmånen att få vara med på en mycket personlig och lärorik visning av Medborgarhuset i Eslöv. Det var lätt att imponeras av både arkitektur och design. Det är bara att tacka för att man har återskapat huset i så nära originalskick som möjligt och att man har friheten att få strosa runt där och kika. Hit kommer nyfikna och intresserade besökare från hela Sverige och stora delar av världen. Eslöv är nog inte Sveriges tråkigaste stad, trots allt.

Bron

Jag är väl inte den enda som följer serien Bron. Jag älskar den maffiga ingressen med flygbilder över Öresundsbron och musiken i början av varje avsnitt. Förut var bron bara en kommunikationsförbindelse för mig, men nu känns den mer laddad och symbolisk. Ibland tar vi en promenad med Ella vid brofästet och även det känns mycket mer spännande nuförtiden. Det är faktiskt vackert där också, inte bara blank, regnvåt asfalt, mörker, stål och bilstrålkastare. Naturen är karg och lite vinpinad, men just nu lyser havtornen upp med sin orangea färg. I fredags eftermiddag såg vi en vädersol, en sådan där extra liten sol bredvid. Det är klart att det skulle ske precis vid bron.

En novemberhelg

Den här sista helgen innan jag börjar jobba igen åkte Jonas och jag till stugan för att tömma vattnet och se över allt innan vintern rasar in. Egentligen skulle vi ha åkt upp i samband med lovet i förra veckan, men jag kände mig inte riktigt så pigg då.

Det var regnigt och mörkt när vi körde upp, men ändå vackert på sitt sätt. Även om det är 30 mil att köra tycker jag att landskapet är så varierande och alltid lägger man märke till något nytt.

I Nybro stannade vi till på en loppis, RIA:s Mångt & Mycket. I min fantasi skulle här vara fullt med fynd nu när alla sommarstugeägare kanske inte är lika frekventa som i juli månad, men icke. Det här var det finaste jag kunde hitta, men inget som fick följa med hem.

Strax innan vi kom fram till stugan stötte vi på en tjädertupp och tre tjäderhönor. Jag hade världens fotoläge, men blev så nervös att jag knappt hittade avtryckningsknappen. Den här suddiga bilden var allt som blev. Hönorna hann att flaxa iväg innan jag fick ordning på pekfingret.

Simone drog förbi även här. En av fyra stycken flera hundra år gamla ekar som står intill vår tomtgräns finns inte mer.
Sorgligt. Nu ligger den som ett stort dinosaurieskelett i skogen.

Det blev mörkt fort, men det var både mysigt och stämningsfullt och i pannlampans sken satt jag sedan och bläddrade igenom en hel gammal årgång av Antik & Auktion (2008). De kändes som nya, hade glömt bort varenda artikel.

Idag innan vi körde tillbaka i novembermörkret plockade vi en mängd sådana här små finingar. Jonas frågade vad mitt liv skulle vara utan trattisar. Enkelt svar,  ABSOLUT INGET. Svampplockning är nästan det roligaste jag vet.

Nu är jag fast!

Först var jag inte så imponerad och lade boken på hyllan, men nu när jag är sjukskriven gav jag den en andra chans. Det var ett bra beslut. Jag är helt fast och längtar bara tills jag kan lägga mig tillrätta och slukas av Karl Ove Knausgårds Min kamp. Jag har precis börjat och ångrar givetvis att jag väntat ända tills nu, men det positiva med det är att jag har fem delar kvar. Underbart och bekvämt. Jag behöver inte alls famla runt och leta efter guldkornen i den litterära världen. Frågan är bara om jag kommer att kunna koncentrera mig på något annat de närmaste månaderna.

Vardagsljus

Idag skapar novemberljuset poetiska skuggor...

... och tar sig ända in och påminner om vardagens bestyr som hopat sig i högar...

... och lyser på det dåliga samvetet...

...som också säger att vi borde ta hand om alla äpplen och kanske baka ännu en äppelkaka till kaffet...

...men glädjen att komma i klänningen är större.

Vila

Det tog bara stopp. Veckorna efter operationen har jag lagt all min energi inåt för att läka och bli hel igen. Det som var ett rutiningrepp för läkaren var inte rutin för mig. För mig har det varit ovant att vara så skör, så bräcklig och framför allt fysiskt vingklippt. Jag som inte alls ser mig själv som särskilt stark i vanliga fall ska nog tänka om, se mig själv med andra ögon och uppskatta och vara rädd om den kropp och det psyke som så sällan gör motstånd på riktigt. Som tar mig upp ur sängen varje morgon, som orkar alla långa dagar och som tillåter vila nästan varje natt. Som kan tänjas, men inte hur långt som helst. Det vet jag nu, och jag vet att det är bra med vila. Så det har jag gjort, vilat.