Loppisens egen logik

En del av nöjet med att gå på loppisar är känslan av att fynda. Det kan handla om att hitta något alldeles unikt och udda eller billigt och prisvärt. Men det är inte så logiskt, för mig är det också något som är svårare att förklara och ibland också försvara. För vad är ett fynd? Jag och en kompis som också gillar att gå på loppis har börjat att skicka bilder till varandra på våra så kallade fynd. Ja, sådana är vi. De här bilderna är alltså inte tagna för att vara estetiskt tilltalande utan mer för privat dokumentation, så bry er inte om kvalitén. Men de är bra exempel på det jag kallar loppisens egen logik.

Just nu drömmer jag om en lite större naturfärgad läderbag. Så varför köper jag en jätteliten väska som knappt ens rymmer mobilen? Hur ofta kommer jag att använda den? Jo, den kostade bara 15 kr och dessutom skulle den passa så bra till den blommiga tunikan som ligger under och örhängena som jag fått av ovan nämnda kompis. Tänk så snyggt till jeans i sommar! 

Men vänta nu, tunika? Det är ingen tunika. Det är ju bara ett tyg som skulle kunna bli en tunika. Min fantasi liksom klippte tyget, zick-zackade kanterna, nålade, sydde och vips så var den klar. I verkligheten är det tre år sedan jag sydde ett klädesplagg senast och sannolikheten att den blir klar innan sommaren försumbart liten. 

En annan vurm jag har är halsband av träpärlor, men här vet jag inte hur jag tänkte. De ska för det första inte vara signalröda, de ska inte vara blanklackade med småpärlor inblandade mitt i alltihop och absolut inte se ut som en julgirlang. Men om jag trär om det...

Örhängena i sin tur hade fina hängen, men skruvkrok. De kan jag i och för sig lätt byta ut, men det har jag inte gjort. 

Nu närmar vi oss skorna i ljust skinn som skulle bli så fina till den där snygga läderbagen som jag inte har. Dessutom insåg jag när jag kom hem att jag nog skulle behöva en iläggsula. Eftersom det är en öppen sko kan det ju inte vara vilken som helst, så jag ägnade en hel lunch åt att hitta den perfekta lädersulan i rätt nyans för 150 kr. Skorna kostade 45 kr.

Klänningen som ligger underst var två storlekar för stor, så den fick jag ägna någon timme för att sy in.

Då var det ju inga fynd, säger ni. Men jag tycker det ändå. Först hade jag kul när jag letade runt på loppisen, jag har fått ut glädje av att planera ett nytt syprojekt och jag känner mig tillfreds med att ha sytt om klänningen som är i superkvalitet och som nu passar mig perfekt och skorna kommer jag med stor sannolikhet att springa omkring i inom kort.

Alltsammans kostade mindre än 200 kr och det är bara klänningen värd för mig. Den är unik, sannolikheten att någon annan har kvar en likadan så kallad västklänning från 1970-talet är ganska liten

Men, då räknade jag inte in sulorna förstås. Det är det som är loppisens egen logik.