För att jag aldrig lär mig

Alla pratade om det fantastiska vädret i helgen. Den sista skälvande sommaren som skulle levas fullt ut. Jag försökte jag också, men det gick så där.  Själv kände jag mig mest stressad och orolig. Istället för att njuta i stunden var jag några dagar före min tid. Jag misstänker att jag inte är ensam om det, att ha svårt att leva i nuet. Jag är ofta i framtiden, och när jag väl är "där" på riktigt undrar jag alltid varför. Det är sällan det blir som man tänker ändå. Nu får jag istället titta på bilderna och se det som jag inte riktigt såg då. Det som jag bara registrerade halvt om halvt, för att jag aldrig lär mig...