Bondebacka

En stor del av mitt liv i Motala har kretsat kring ett naturområde som heter Bondebacka. Mer eller mindre allt som skedde i min uppväxt är förknippat med den här platsen.

Egentligen är det en gammal gård som ligger på en höjd och det är här som radiomasterna står, eller Eiffeltornen, som jag alltid tänkte när jag var liten.  Jag kunde inte se någon skillnad. "Stockholm - Motala".

Här är första platsen runt Bondebacka som jag bodde på, Kråkrisvägen, på bottenvåningen med utsikt mot skogen. Här bodde jag mellan jag var 2-4 år och visste redan då att det fanns skyddsrum insprängda i marken och ett helt militärsjukhus  i en röd barack om det skulle bli krig. Det kändes både spännande och tryggt...

... och jag minns så väl att jag plockade vitsippor i vårsolen med mamma och just då kände jag mig inte alls rädd för ligan som enligt ryktet fångade in småbarn och brände naglarna på dem...

... och att vi var ute i skymningen med kikare och spanade på ugglor med "Tant Gunilla" som nog bara var knappt 30 år gammal, men var "tant" ändå, och vattentornets skugga och ekarnas armar var väldigt spöklika, men det var så spännande. Och alla springrundor på gympan och svampexkursioner på biologin...

... och så hembygdsgården som min pappas moster förestod. Där firade vi alltid midsommar och där fanns en kryddträdgård...

... och sedan när jag blev äldre och hade flyttat till villa på andra sidan Bondebacka och skulle cykla hem från min kompis Emilie, då kände jag mig alltid lite lättad när jag såg radiomuseet där framme, för då blev det öppen mark. Vem kunde vara säker på att den där ligan inte fanns ändå...

... och när min kompis Cici och jag alltid hittade på en massa spännande saker på väg till och från skolan och det ibland tog flera timmar för oss att gå hem på villagatorna nedanför Bondebacka...

... och det här redan då förfallna huset spelade en extremt stor roll i vår fantasivärld. Varje morgon såg vi zick-zackskoavtryck i snön utanför dörren och en svag ljusstrimma som växte till en enormt invecklad mysteriehistoria som sysselsatte oss i veckor...

... och de sista åren, då gick jag på den här gymnasieskolan som också är belägen i kanten av Bondebacka. Härifrån har jag givetvis också många minnen och det var med lite ångest som jag närmade mig ingången till min skåpskorridor i solgasset...

... och mycket riktigt, det var lika mörkt och ogästvänligt som då. Jag minns att dagsljuset knappt nådde in till mitt skåp mitt i korridoren. Tur att det fanns ett både öppet, lummigt, mystiskt och fantastiskt område runt omkring som bjöd upp till lek och fantasi.