Vägen till Cici

När jag var åtta år träffade jag världens bästa och snällaste kompis, Cici. Vi lekte nog varje dag, utom när jag var på semester, hon var på semester, när vi var sjuka eller när det var julafton. Ända till den dag hon flyttade från stan då vi var tretton. En stor sorg, men då började vi skriva brev till varandra istället och nu bor vi ganska nära varandra igen, så cirkeln är sluten eller slutet gott allting gott, om man vill se det så. Det här inlägget är till dig, Cici. Jag tänkte att det kunde vara roligt för dig att se hur vägen mellan oss ser ut idag...

Fatta hur många gånger vi cyklade och gick upp- och nerför den här lilla backen? Jag trodde att jag kunde vägen i sömnen och vid ett tillfälle fick jag för mig att cykla och blunda. Det slutade med att jag kraschade in i den där häcken och slog upp armbågen.

Och så in på stigen som gick utanför gubben Petterssons hus. Han såg det som en förlängning av sin trädgård, för en gång låg det nubb på stigen. Det var nog han som inte ville att vi skulle cykla där. Han var väl trött på vårt "rännande" fram och tillbaka.

Framme vid stora vägen. Titta till vänster... ingen bil..
I det gula huset bodde Marie och Björn som ofta ville leka med oss, men jag kommer mest ihåg att jag lekte med dem när du var på semester. Marie sa att det fanns slemklumpar i filmjölk, så det åt jag nog inte på tio år efter det.

Titta till höger...  ingen bil...

Titta till vänster... och så rakt över till stigen på andra sidan. Jag lovar, det är vi som har trampat upp den.

Sedan ner på Rödkällargatan och in på nästa stig...

... Lailastigen, som tant Ulla kallade den efter min mamma. Ulla tog alltid den här vägen när mamma skulle lägga håret på henne, därav namnet. Här fick man lyfta benen rakt ut när man cyklade, för mitt på stigen växte det en massa brännässlor.

Snart ute på andra sidan. En knyck till vänster...

... så är vi snart hemma hos dig, Cici. Inga lekredskap i dungen längre, där vi hängde ibland när vi var tvungna att vara ute och leka. Jag kommer ihåg en solig vårvinterdag när vi hjälpte snön att smälta och skrapade ner all snö och is i dagvattenbrunnen på gatan, bara för att dagen därpå inse att det var ogjort arbete.

Framme! Lite ombyggt, men fortfarande igenkännligt. Tänk så mycket roligt vi hade och så många fina minnen jag har tack vare dig. Jag är så glad över att du ville bli min vän och för att du fortfarande är det efter trettiosju år!